Blogg #2 - Framme i Gaza

Den 7 november 2021 kom jag fram till Gaza

Vägen längs stranden i Gaza City

Söndag morgon den 7 november åkte jag mot Gaza från Jerusalem, Golden Walls Hotell kl 09 i en bil som kördes av Abdullah, en trevlig förare i min ålder som talar god engelska. Min arabiska är för dålig för samtal. Resan berikades av allvarligt småprat om Europas och Jerusalems historia och om synen på ägande, nåd och social välfärd inom islam. Ca kl 10.30 var vi framme vid Erez, gränsen mellan Israel och Gaza. Därefter gick jag in i gränsstationen Erez stora hangarliknande komplex och först kl 14.30, ca fyra timmar senare kom jag ut på andra sidan. Då var jag inne i Gaza. Att ta sig över denna gräns tar därför ungefär lika lång tid som flyget från Frankfurt till Tel Aviv. Jag frågar mig vem som egentligen vill att det ska vara så svårt att ta sig från Israel till Gaza, eller vems syften det egentligen tjänar. 

Bageriet runt hörnet i Gaza City. Här köper jag mitt bröd varje morgon.

För oss som minns Kalla kriget uppstår snabbt känslan av att röra sig mellan Öst och Väst. Jag tycker mig se en agent som skapats av John Le Carré, stående någonstans halvt dold i skuggan, väntande på en spion som ska försöka smita över gränsen. Men idag vid Erez gränsstation vet jag inte längre vilken sida som är Öst eller vilken sida som är Väst. Då som nu vill båda sidor vara demokratier som vägleds av mänskliga rättigheter. Sedan 2007 är Gazaremsan under Israels blockad, vilket FN kritiserar som en form av kollektiv bestraffning av civila som inte deltagit i krig eller väpnad konflikt. Alla politiker på nationell nivå inom EU och USA känner till detta, eller har tillgång till kunskapen. Men, blockaden fortgår. Israel är ett litet land med en stor armé, men Israel styr inte över varken EU, USA, FN eller Ryssland. Ingen av dessa demokratier eller stormakter verkar egentligen vilja avsluta blockaden. Invånarna i Gaza talar idag om att de lever under tre ockupationer. Först Israels ockupationsedan 1967, den andra är de palestinska myndigheterna som har makten sedan Oslo-avtalet 1993 och nu styr Västbanken. Den tredje ockupationen är Hamas som vann valet 2006, och styr Gaza sedan ett palestinskt inbördeskrig 2007.

Vi talar alltså om Gaza-remsan. En smal landremsa längs Medelhavet som geografiskt sett utgör bryggan mellan Afrika och Asien. Här har människor rört sig fram och tillbaka så länge människan funnits och kunnat gå. 

På väg över gränsen från Israel in till Gaza, som i sig är ett multinationellt komplex, blir mitt pass, jag själv, mitt bagage och mina övriga handlingar granskade vid minst sex-sju tillfällen. När jag våren 1988 som student från Uppsala på fältstudier, första gången åkte från Jerusalem till Gaza satte vi oss i en 7-sitsig Mercedes, sk Service, vid Damaskus gate i Jerusalem. Väskan surrades på taket. Denna Service hade ingen tidtabell, men åkte när den var fylld. Resan till Gaza City tog knappt två timmar. Bilen körde i ett svep och var fylld av människor och bagage. Alla, eller många, rökte i bilen helt obekymrade om huruvida grannen uppskattade röken, eller askan. Men, det fanns ändå något familjärt över det självklara i att röka så nära varandra. Väl framme släpptes vi då av vid torget nära Ahli Arab Hospital i Gaza City. Ännu 1994 när jag bodde och arbetade i Jerusalem kunde familjen ta bilen till Gaza en kväll för att äta middag vid havet. Då stoppades och kontrollerades vi en gång på vägen dit och en gång på vägen hem. Båda gångerna vid en enkel bom ungefär där Erez hangar nu ligger. Vid bommen visade vi upp våra pass och fick sedan åka vidare.  Kontrollen tog inte mer än 30 sekunder. Men det var redan då svårare för palestinier att passera gränsen.

Stranden vid Gaza City.

Att i november 2021 ta sig från Erez till Gaza City är en helt annan erfarenhet. Resan till Gaza började denna gång redan i maj 2021 när jag första gången kontaktade Israels ambassad i Stockholm för att söka tillstånd att åka från Israel till Gaza. Jag sökte sedan tillståndet i augusti. Under fyra - fem veckor hände inget, trots att jag flera gånger påminde min kontakt vid Erez gränsstation. Sent i september hjälpte mig EU att söka tillstånd. Den 13 oktober fick jag tillstånd att resa från Israel till Gaza. Men det innebar inte att jag också hade tillstånd att besöka Israel. För, Covid 19 försenade även min resa till Gaza. Först den 4 november kom jag med ett plan från Landvetter till Tel Aviv. 

Men söndag den 7 november kl 10.30 hade jag alltså just kommit fram till gränsstationen vid Erez. Sedan jag betalat Abdullah och klivit ur bilen tog jag mitt bagage och gick ca 50 meter till en vaktkur och en bom som ligger ca 100 meter före själva hangaren vid gränsstationen. Vid vaktkuren granskades mina dokument av en israelisk soldat. Jag fick passera. Därefter gick jag in i själva hangaren som alltså finns på Israels sida av gränsen. Vi var kanske sju - åtta personer som skulle ta oss över gränsen. Hangaren var därmed i allt väsentligt tom och påfallande ödslig. Enstaka israeliska vakter rörde sig i hangaren med kulsprutepistoler hängande vid bröstet. 

Inne i hangaren scannades mitt bagage. Därefter väntade jag en stund till dess jag fick tala med en israelisk vakt som sitter i en skottsäker bur av tjockt plexiglas. Hon tittade på mitt pass och mitt tillstånd men sa att jag skulle gå ut ur hangaren för att tala med militären som har sitt kontor i en annan del av hangaren. Så jag gick ut igen och in i nästa dörr. Där fick jag vänta en lång stund innan en vakt från Israels armé tittade på mitt pass och mitt tillstånd. Av militären fick jag sedan ett handskrivet papper på hebreiska. Detta handskrivna papper tog jag med tillbaka till den första israeliska vakten jag träffat i hangaren vid Erez.

Ali samlar skräp och på stranden bygger han hus och dörrar av skräpet. Ser ni tvättmaskinen?

Hon granskade åter mina dokument plus det handskrivna papperet från militären. Vakten gav mig sedan en liten kupong (ca 3x5 cm) med texten ”Exit permit”, eftersom jag lämnar Israel, och lät mig sedan passera. Jag kom då ut i en kanske 10 meter bred och helt kal hall eller korridor där det var minst 7-8 meter till taket. På väggen på hallens andra sida fanns blå pilar målade på väggen, med ordet ”Gaza”. Jag följde pilarna åt höger in i en lång bana eller i en gång med cement-golv, kala väggar och ett kalt tak. Gången är drygt två meter bred och lika hög. Man går i ca hundra meter och kommer till en första gallerförsedd och trång karusell-grind. Varje sektion i den fyrdelade lilla karusell-grinden är så trång att jag knappt fick plats med både mig och mitt bagage. Efter den första karusell-grinden fortsatte jag i kanske 200 meter genom samma smala gång och jag fick åter anvisningar av samma blå pilar, innan jag nådde ytterligare en likadan och lika trång karusell-grind. Därefter ännu en lång promenad i gången. Gången är lika smal hela vägen och lika kal. Den ringlar sig fram. Sedan passerade jag en tredje karusell-grind innan jag kommer ut i luften.

Nu skulle jag ta en buss till Kontroll 55. Bussen körde kanske 500 m. Vid Kontroll 55 steg alla ur bussen. Här kontrolleras vi och våra handlingar av PA, de palestinska myndigheterna. Sedan Oslo 1993 har PA ansvar för de områden på Västbanken och Gaza som är dagens Palestina, men efter inbördeskriget 2007 har PA ingen kontroll inne i Gaza, endast här vid gränsen. När jag kommit till Kontroll 55 ska jag stå i kö en stund och därefter vänta på att de kontrollerar mitt pass, den kupong jag fick av Israel med texten ”Exit permit” samt mitt ursprungliga tillstånd att resa från Israel till Gaza. Här finns det fler resenärer än i Hangaren vid Erez, men vi är inte mer än 40-50 personer. Även här är det nästan ödsligt. 

Strandpromenaden Gaza City.

Efter Kontroll 55 väntar ännu en buss som tar mig till Kontroll 44, vilken kontrolleras av myndigheterna i Gaza, dvs Hamas. Vid Kontroll 44 ska jag åter stå i kö och vänta på att visa mitt pass, mitt tillstånd att komma in i Gaza och den kupong som heter ”Exit permit” vilken ger mig rätt att komma ut ur Israel. Till ytan är Kontroll 44 mycket större än Kontroll 55, men ändå långt mindre än hangaren vid Erez.

Vid Kontroll 44 ställs många frågor om vem jag är och vad jag arbetar med i Sverige och i Gaza. Efter Kontroll 44 tar jag ytterligare en buss till en sista gräns, där en soldat förvånande nog bara låter oss passera. På andra sidan om denna gränskontroll är jag till slut inne i Gaza och på mark där invånare kan röra sig fritt. Ja, det vill säga, de kommer inte förbi gränsen till Israel och inte heller förbi gränsen till Egypten. Men de kan röra sig inom Gazaremsan som är ca 36 km lång från Erez, vid gränsen mot Israel till Rafah, vid gränsen mot Egypten. Invånare kan även röra sig på 10 km bredd från Medelhavet till öknen i södra Israel. I Gazaremsan bor ca 2.1 miljoner invånare varav ca 70 % ursprungligen är flyktingar som fram till 1948 bodde på sin gård i det som i dag är Israel, men drevs bort av Israels arméer under kriget 1947-1949. Rytmen i förflyttningen från Israel till Gaza, via de olika kontrollerna, avspeglar alltså även den politiska historiens svallvågor, efter krig och fredsavtal, från de senaste decennierna. Men situationens djupare orsaker måste nog sökas även i flera hundra år av rasism i Europa, och kolonialism, som tvingat judar att lämna Europa och skapa staten Israel. 

Industrimässa i Gaza City.

Efter den sjätte eller sjunde kontrollen vid gränsen mellan Israel och Gaza väntar mina uppdragsgivare i Gaza. De kör mig sedan från gränsen genom Beit Hanoun, via Jabalya fram till Gaza City där, Civitas Institute, min uppdragsgivare, har sitt kontor. Här är mitt huvudkvarter och här ska jag som internationell expert arbeta med Good Governance i ett EU-finansierat projekt som heter ”Citizen first”, eller ”Medborgaren först”. Good governance handlar om att medborgare ska kunna utkräva ansvar av politiker. Det handlar även om att medborgare ska behandlas rättvist och opartiskt. Enligt FN finns det några övergripande principer i Good Governance: ”transparency, responsibility, accountability, participation, responsiveness (to the needs of the people)”. Efter dagens gränspassage vet jag inte vilken sida om gränsen som är i störst behov av kurser i Good governance. 

Vänner i Sverige lyssnade samma söndag på Sveriges Radio och har berättat för mig att de rapporterat att Israel öppnat gränsen för arbetare från Gaza. Under ett samtal i Gaza, nyligen, med en ung akademiker frågar jag om denna uppgift stämmer. Är gränsen till Israel öppen för arbetare? Hur många får i så fall passera från Gaza till Israel? Den unge akademikern berättar att det antal som tillåts resa från Gaza till Israel för arbete är ca 5000 personer. Men, fortsätter han, av Israel kallas de inte arbetare utan handlare. Arbetare är förbjudna att resa från Gaza till Israel. Tillståndet för handlare att resa från Gaza till Israel är mycket dyrare än för arbetare. Det är alltså inte fråga om att få resa till Israel för att arbeta. De köper ett tillstånd att vara handlare i Israel. Men, väl inne Israel lär dessa ”handlare” ändå göra exakt samma arbete som arbetarna skulle ha gjort. De är daglönare på byggen, på jordbruk och i fabriker.

Arbetsmöte på Civitas med kollegor inom projektet Citizen first

Runt år 2000, före den andra palestinska Intifadan, var det drygt 150 000 personer från Gaza som arbetade i Israel.  Då var arbetslösheten i Gaza mycket lägre än 2021. Idag menar UNRWA – det FN organ som tar hand om palestinska flyktingar - att arbetslösheten i Gaza ligger på ca 49%. Jag minns från sent 80-tal att det då var ca 120 000 palestinier som reste från Gaza till arbete i Israel. Så, både i jämförelse med sent 1980-tal och i jämförelse med behovet av arbete i Gaza är 5000 personer en liten siffra, vare sig de kallas arbetare eller handlare.

Men nu har jag alltså kommit fram till Gaza. De första dagarna ägnar jag mig åt att sätta mig in i vad som sker i samhället och att uppdatera mina egna kunskaper om Gaza samt att på djupet gå igenom detaljerna i det EU-projekt, ”Citizen first”, i vilket jag alltså ska arbeta. Där jag bor hör jag Medelhavets vågor rulla in mot stranden. Och jag undrar åter vems syften som gynnas av den märkliga blockaden av Gaza inklusive den rigorösa kontrollen vid gränsen. 

Kalla kriget tog kanske aldrig slut, det har bara flyttat en bit söderut.