Blogg # 5 - Gallery Jamal - Gaza City

Gallery Jamal strax utanför Gaza City 

Vi var på väg till Galleri Jamal, en oas för kultur på Gaza-remsan. Vi körde söderut längs havet genom decembernatten, ett par kilometer från kontoret inne i Gaza City. Det finns inga gatlampor. Det enda ljuset är lamporna från mötande bilar och bilar på vår sida vägen. Medelhavet kan vi endast ana dryga 100 meter västerut, som en vind och en mjukare ton av svart. Gallery Jamal är ett vanligt café, men det ligger på en ovanlig plats. Men efter mina många besök på Gallery Jamal hösten 2021, inser jag att det inte endast är ett café, men en plats för själv-medicinering. Kvällar med musik, stand up, film och dans – eller bara ett parti kortspel – gör caféet till en vårdcentral som håller oss friska i en sjuk värld. 

Fatma är advokat och kollega på Civitas.

Längs kustvägen kör bilarna som om alla deltar i en tävling. Som passagerare i det kaos som trafiken är, måste du välja att antingen kliva ur bilen, eller ta på dig säkerhetsbältet och intala dig att livets dagar redan är utmätta. Denna kväll avbryts mina nära döden-tankar när en ung man flimrar förbi och nästan slår emot bilen i mörkret. Han åker rullskridskor i vår fil, rakt emot trafiken, balanserande mellan fordonen och diket. Han bär inga reflexer, ljus eller lampor och. Han åker i långa ”skär”, ungefär som på långfärdsskridskor. Alla bilförare viker undan och ingen verkar tycka illa. Sedan är han borta. Ett par hundra meter efter mannen på rullskridskor svänger vi av österut in på en gropig sandväg. Vi är snart framme vid Gallery Jamal. Men framför oss kör en vit Toyota-pickup väldigt långsamt, mitt i vägen. Vi kör om den och har snart parkerat vid galleriet. Då kommer Toyotan ifatt oss och kör förbi, ännu lika långsamt. Den är full av män i uniform. Den vänder sakta och parkerar. Vi står kvar vid vägen. En man går ur Toyotan och kommer fram till oss. 

Dolf är tandläkare som studerat i Grekland. Han tycker om att spela oud. Vi andra tycker om att lyssna.

Han kommer från Qassam-brigaderna, Hamas militära gren. Han är klädd i mörkgrön/svart uniform och bär ett vapen, kanske en Kalashnikov. De patrullerar området. Ibland har jag sett dem löpträna genom Gaza City, mitt i natten eller en tidig morgon, i grupper om 20-30 personer. De sjunger ofta något. Det är som att se på inspelningen av en amerikansk militärfilm. Under mina veckor i Gaza denna höst har jag under samtal hört att Qassam-brigaderna har ca 7000 män posterade längs den ca 10 km långa gränsen mot Israel, inklusive stranden mot Medelhavet. Hur många män de totalt sett disponerar har jag ingen aning om. Mannen från brigaderna vill veta vilka vi är och vad Galleri Jamal är för ställe. Han är alltså inte från platsen. Han talar helt kort med min kollega, men går snart. När den vita Toyotan kört iväg, lika långsamt som förut, blir det åter tyst och på avstånd hör vi vågorna rulla in mot stranden. Över oss i natthimlen, hör vi som alltid, Israels surrande drönare som spanar. Vi går in i Gallery Jamal, en enkel byggnad med en liten trädgård. Där inne sitter ikväll kanske 10 män och enstaka kvinnor som dricker te, röker, spelar schack eller spelar kort. Jag vet bara stänk och flikar om deras liv.  Ikväll är det varken musik, film, dans eller stand up comedy på scenen. Inne i lokalen försöker vi alla vara på ett vanligt café, och glömma både blockaden och Qassam-brigaderna. För alla hade helst varit utan båda. 

Stand up Comedy på Gallery Jamal

Mötet med brigaderna äger rum sent en torsdag kväll, ungefär en dag efter att Hamas publicerat ett uttalande i egyptisk press där Hamas säger att de inte längre litar på Egypten. Under och efter kriget i maj 2021 medlade Egypten mellan Israel och Hamas. Men Hamas är missnöjda. Egypten har visserligen rensat upp i Gaza efter kriget. Men Egypten har inte lyckats häva blockaden av Gaza och inte fått igång ett utlovat program för återuppbyggnad av Gaza. Hamas pressmeddelande uppfattas allmänt som ett hot om förnyat våld mot Israel. I varje fall verkar Israel ta det som ett hot. För samma dag som meddelandet publicerades tog Israels utrikesminister Yair Lapid ett plan till Kairo för att tala med General Sisi. Antagligen sa Lapid, menar många, att Egypten måste öka takten i återuppbyggnaden av Gaza. Enligt ett första meddelande efter mötet i Kairo skulle Egypten redan fredagen - dagen efter - genomföra en ceremoni i Gaza för att inviga återuppbyggnaden av Gaza. På fredagen blev ceremonin inte av. Det senaste beskedet jag hört är att ceremonin blir av på måndag den 13 december. Vi får se. Ingen verkar veta. 

Kortspelet kommer från Egypten och liknar 500, men spelas med två lekar.

Samtidigt planerar den palestinska myndigheten på Västbanken att den 11 december genomföra lokala val. Vi hör att IDF lovat att göra uppehåll i sina operationer på Västbanken för att inte störa valen. Hamas vägrar att delta i de lokala valen. De erkänner inte den regering som utlyst valen. Hela tiden tar olika aktörer i och runt denna landremsa massor av små och stora beslut som påverkar allt och alla. Man skulle vilja kunna förstå dynamiken, men det är nästan omöjligt att följa nyhetsflödet. Det sker för mycket. När man följer nyhetsflödet från Sverige nås man bara av enstaka sammanfattande översikter. Avståndet gör att man missar detaljer och den dynamik som pågår mellan vardag och storpolitik i Gaza, på Västbanken, i Israel och i Egypten. När man å andra sidan är på plats är mängden uppgifter, ofta motsägande varandra, förvecklingar och tolkningar så stor att man nästan inte kan se de större dragen för alla detaljer. De som bor här uppvisar en märkbar trötthet över de många utspel, fredsplaner, fredskonferenser, fact finding missions, politiska karriärer och diplomatiska överenskommelser och utspel som görs, kanske för dem i Gaza, men sällan med dem. Samtidigt som en gäst på Gallery Jamal flyttar en bonde på schackbrädet, flyttar en general i Israel sina trupper, medan en politiker i USA gör ett utspel som förändrar allt. 

Fatma, Maher och Lena diskuterar något.

Sedan november i år är jag i Gaza, kontrakterad av en liten CSO (Civil Society Organisation) med namnet Civitas Institute för arbete med Good governance. Arbetet handlar om att skapa goda och konstruktiva relationer mellan civila samhället och myndigheterna. Det handlar om att öka respekten för mänskliga rättigheter, demokrati, att myndigheter kan ställas till svars för sin politik och att CSO får utrymme att arbeta. Utsikterna att lyckas känns ungefär lika stora som att bonden på schackbrädet skulle kunna bestämma sina egna drag. Men vem vet? Jag jobbar här ungefär två månader under varje år 2021, 2022 och 2023. Det projekt jag arbetar inom heter "Citizen first" och är EU-finansierat. 

Utanför galleriet finns en liten trädgård där gästerna sitter vid varmt väder.

 Här i Gaza talar jag med olika personer på olika positioner. Efter kriget i maj i år har Egypten alltså städat på marken i Gaza. När jag åker runt ser jag inga rester efter sönderbombade hus. Samtidigt är alla eller de flesta jag talar med säkra på att Egypten parallellt med att de forslat undan sönderskjuten betong, också sökt efter och lokaliserat många av Qassam-brigadernas militära installationer. Denna kunskap kan Egypten sedan sälja till Israel för någon fördel, eller använda som påtryckning gentemot Hamas eller byta mot fördelar i samtal med USA eller EU, troligen för att gynna Egyptens egna intressen. Det ryktas att Hamas försvarsanläggningar finns i ett tunnelsystem ca 30 meter under marken. Jag har inte sett några militära installationer. Men, jag vet inte heller vad jag ska titta efter. Kriget är endast sex månader bort och jag hör många berättelser. De pendlar mellan frustration, vrede, sorg, skräck och beslutsamhet. En vän sa att varje Gaza-bo varje natt under kriget i maj 2021 gick till sängs övertygad om att aldrig nånsin vakna igen. Varje kväll var fylld av bombnedslag och av dödsskräck. Det är svårt att ta in. Men intensiteten i min väns blick, i tonfallet och hans ögon övertygar mig. Man säger ibland att krigets första offer är sanningen. Men sanningen dör inte. Den finns kvar som ärr i kroppen och i själen hos dem som överlever. 

Jamal själv, som äger galleriet. Han är skådespelare och regissör.

Civitas Institute arbetar inte bara med Good governance, men även med att stötta mikro-företag, i synnerhet små företag som drivs av unga kvinnor. En kväll när vi sitter på Gallery Jamal går mina kollegor igenom tjocka luntor av enkäter. De är del i en undersökning där Civitas träffat över 1000 företagare i olika branscher och ställt frågor om företaget och om företagaren. Det finns ingen offentlig statistik och ingen statistisk centralbyrå att vända sig till, så Civitas tar själva fram underlaget. De frågar vad företagen gör och även vad företaget behöver för att utvecklas. Jag frågar efter detaljer från frågeformuläret.

En kvinna är 26 år och arbetar digitalt med grafisk design. Hon är ogift, bor hemma hos sina föräldrar med sina 4 bröder och 3 systrar. De är flyktingar och så fattiga att de tar emot det som kallas kuponger, eller matpaket, från UNRWA (UNRWA är FNs flyktingorgan för palestinska flyktingar). I Gaza är ungefär 70 % av befolkningen flyktingar. Kvinnan som är 26 år är uppenbarligen skicklig i sitt arbete och tjänar 200-300 USD varje månad. Med dessa pengar försörjer hon sin familj. För att utveckla sitt företag behöver hon en ny dator för cirka 2000 USD. Hennes företag bedöms ha potential att utvecklas och hamnar på listan över de som går vidare i processen. Av de över tusen tillfrågade kommer omsider ett tiotal att väljas ut och ges stöd att utveckla sina företag. Kanske kommer den 26-åriga kvinnan att få stöd. En schweizisk protestantisk biståndsorganisation betalar för detta projekt. 

Maftoul, en läckerhet på Gallery Jamal.

Bredvid känslan av instängdhet och utöver insikten om att Gallery Jamal är en vårdcentral med kultur som medicin, växer en annan tanke fram under veckorna i Gaza City. De jag träffar bor här. De hör hit och de tänker stanna här. Inga bomber eller krig i världen kan driva iväg dem. De är visserligen instängda av blockaden, men de vill inte fly. Denna känsla döljer inte någon aggressiv kamplust eller uppgivenhet. Den är bortom detta. Känslan verkar istället bottna i en slags djupt humanistisk stolthet. Gaza är en plats där hudfärger, ögonfärger, hårfärger och kulturer blandas. Orsaken är Gazas placering i geografin, på bryggan mellan Afrika, Asien och Europa. Genom årtusenden har många handelsmän och resenärer och flyktingar och nomader m fl passerat Gaza och några valde att stanna kvar.  De bor här och de hör hit.

Maher arbetar med enkäten över företagare. I december är det kallt inomhus.

 Det skulle nog gå att göra en mer heltäckande förteckning över många av de externa aktörer som försöker påverka, stödja, underminera, stötta eller stjälpa det liv som pågår i Gaza City, i och utanför Gallery Jamal. Med eller utan vapen i hand. Man kunde börja med stormakterna och alla demokratier i världen som av obegripliga orsaker låter blockaden av Gaza fortgå. De, Israel och Egypten gör sig skyldiga till en normalisering av blockaden som politisk metod. Om dessa länders uppriktiga önskan är att lösa konflikten så har de misslyckats gruvligt och respekten för dem sjunker. Men om deras önskan är att låta konflikten bubbla vidare utan att den får någon lösning, då har de lyckats. De har samtidigt skapat en sjuk värld, och tilltron till dem sjunker. Gallery Jamal och deras obändiga stand up och filmkvällar och dans och musik, hela deras själv-medicinering via kultur, behövs innerligt väl. Och den ger värme i decembernatten.