Blogg #4 - Berättelser i Jerusalem

För kristna i väst var denna söndag Första advent och för världens alla judar första dagen i Chanukka. Båda högtiderna firas med anledning av övernaturliga händelser. En nykter iakttagare skulle insistera på att det aldrig inträffat övernaturliga händelser. 

Kanske det. 

Men det bryr sig varken traditionerna, eller många författare, om. Vem skulle anklaga Gabriel García Márquez roman Hundra år av ensamhet eller Isabella Allendes roman Andarnas hus för att vara dålig litteratur eftersom de har övernaturliga inslag? Och vem skulle läst böckerna om de endast rapporterat historiska fakta? 

Jaffa Gate, i Jerusalems Gamla stad

Låt oss därför inte betrakta Advent eller Chanukka som religiösa högtider utan snarare som levande litteratur. Om romanens titel är Hundra år av ensamhet, så kunde de religiösa högtiderna kallas Oändlig gemenskap. Själva jorden vi lever på kunde kallas Människans hus, istället för romanens titel: Andarnas hus. Jorden tar ett år på sig i sin bana runt solen. Men, ingen vet när jorden en gång började denna bana. Ändå har de kristna bestämt att år noll inträffade när en pojke föddes i Betlehem, strax sönder om Jerusalem. Förvånansvärt många accepterar än i dag och att de nu lever år 2021. Årtalet måste inte alls vara ett historiskt faktum. Det räcker att vi är överens om hur vi räknar. Och alla vi som fått barn vet att allt börjar om, som från år noll. Efteråt är inget sig likt. 

Årets julmarknad i armeniska kvarteret i Jerusalem. Två tusen tjugoett år efter Jesu födelse.

Denna söndag skulle jag ha åkt till Gaza, men den nya Corona-varianten stängde gränsen. Därför blev jag kvar i Jerusalem. Jag satte mig på ett café i Jaffa Gate, en av portarna till Jerusalems Gamla stad. Där köpte jag en kaffe och en croissant och tjuvlyssnade sedan på gäster vid borden bredvid. En turistguide satte sig plötsligt vid mitt bord och berättade engagerat om det judiska tempel som fanns i Jerusalem innan år 70 e.kr. då det förstördes av det Romerska imperiet.  Det judiska templet i Jerusalem spelade ca år 165 f.kr. en central roll i den övernaturliga händelse som givit upphov till Chanukka. Jag hade inte bett turistguiden om någon föreläsning, men han berättade så engagerat att jag lyssnade. Detta betyder något för honom.

Ett kvarter i Gamla stan, på gränsen mellan armeniska och judiska kvarteren.

När turistguiden gått lägger jag märke till de många förväntansfulla judar som hela tiden passerade caféet på väg mot Västra muren för att fira Chanukka. En amerikan på caféet är runt 70 år och pratar länge med en ca 65 år gammal armenisk kvinna. De har liksom funnit varandra. Han har lämnat sin fru i USA för att söka något i Jerusalem.  Hon satte sig nyss vid hans bord och sitter kvar. De talar allvarligt och innerligt om ”den yttersta tiden”. Jag lyssnar stilla och känner igen språkbruket från frikyrkan i Sverige. Den armeniska kvinnan talar om fruktansvärda krig vid tidens slut. Hon insisterar på att det verkligen finns beskrivet i bibeln. De söker efter tecken.  

En turistguide föreläser spontant om det judiska templet

Religioner förvaltar texter som väver samman motiv och existentiella reflektioner till ett raster som ger struktur i den oändliga tomhet som jorden - egentligen - rör sig genom. Religionernas berättelser och deras beslut om årtal och högtider blir något att hålla sig i. Högtiderna skapar möten och gemenskap som håller meningslösheten borta. 

Jag lyssnar i smyg och känner värmen dem emellan. Han har planerat sin resa väl och tagit sig från USA till Jerusalem. Innan den armeniska kvinnan kom satt han helt stilla vid sitt bord med en kopp te och läste.  Kvinnan berättar att hon och flera armenier i Jerusalem i regel talar 4-5 språk. Jag märker att det stämmer när förbipasserande pratar med henne på olika språk. Det är förunderligt att en amerikan och en armeniska som möts av en tillfällighet i Jerusalem, finner mening i att tala med varandra om den yttersta tiden. Strax innan kvinnan går byter de telefonnummer och jag ler av deras rodnande leenden.

Två unga ortodoxa judiska män på väg genom Jaffa gate till Västra muren/Kotel.

De kan sina gamla texter. De lever och ger en väv av motiv, kanske en ledstång, som håller dem på rätt sida stupet mot galenskapen, medan jorden rör sig genom rymden. Berättelsernas associationer och bildspråk ger dem en atmosfär att andas i och en gravitation så att de inte tappar taget och flyger iväg i en intellektuell tomhet. 

På morgonen denna Första advent gick jag på engelsk gudstjänst i lutherska Redeemer Church i Jerusalems Gamla Stad. Kyrkolokalen och de texter som lästes är i sig påminnelser om att även hela Europa är fäst vid Jerusalem via några av de otaliga livlinor och läsupplevelser som även binder samman mannen från USA med kvinnan från Armenien. 

Den stora kupolen i mitten är Klippdomen dit muslimer går för att be. Vid horisonten till vänster syns Augusta Victoria sjukhuset och Himmelsfärdskyrkan till höger.

Just denna söndag har Israels president sagt att han ska tända första ljuset i Chanukka-ljusstaken vid patriarkernas grav i Hebron. Då svarade Hamas att de i så fall betraktar detta som en provokation mot världens muslimer. För både alla världens judar och alla världens muslimer har livlinor som är förankrade i patriarkerna grav i Hebron. Syskon med samma föräldrar är inte sällan oense om arvet. Idag blev deras osynliga livlinor till berättelserna påtagliga. De drar Israels president till Hebron och de gör att Hamas lovar att attackera Israel om presidenten verkligen tänder ljuset i Hebron. 

Frågan om livlinorna, historisk sanning, Israels ockupation av Västbanken eller Hamas hot om våld beror givetvis inte på ett ljus i Hebron, eller på judendomen eller på islam. Berättelserna i sig är endast böcker, kanske poesi. De ligger där på ett bord eller står i en bokhylla ända till dess någon använder dem. De är stilla och stumma till dess någon bestämmer att de ska läsas tex vid Västra muren, i Hebron eller i Lutherska kyrkan i Jerusalem på en engelskspråkig gudstjänst en viss dag under året. Då blir de pågående litteratur. Människans Hundra år av ensamhet förvandlas till gemenskap med dem som läser samma texter och använder samma ledstång för att hitta sin väg genom universum. 

Gudstjänst i Redeemer Church, Gamla stan i Jerusalem, första advent 2021

Uppenbarligen har nästan alla någon livlina till en text eller motiv som vi delar med någon, men inte med alla. Inget krig har väl nånsin utspelat sig över Hundra år av ensamhet eller över Andarnas hus. Men så har de inte heller använts i något nationsbygge. Deras läsare har inte heller skapat högtider, eller försökt rama in själva tiden. För, de religiösa traditionerna går ett steg längre. De gör starkare anspråk som många än i dag finner en vila i. Vi som ännu kallar vårt år för 2021 accepterar religionernas starka anspråk. Utan denna siffra förlorade vi en ledstång att hålla oss i för att inte försvinna ut i universums tomhet. De religiösa traditionerna har ett betydande inflytande över våra sinnen.

Torget inom det armeniska kvarteret i Jerusalems Gamla stad.

Man kan nog tänka sig världen utan dessa högtider som vi antingen deltar i, eller vägrar att delta i.  Men jag har inte träffat någon som vägrat boka en tid hos doktorn utan hjälp av ett årtal. Människor beslutar över vem som tänder ett ljus, och det går helt fint att leva utan ockupation eller våld i Hebron. Men det går knappast att leva i en värld utan berättelser. Kanske är de rent av lite för starka för oss, eller också har vi ännu inte lärt oss att använda dem rätt.